Enligt Dagen har tre manliga präster i Linköpings stift blivit kallade till domkapitlet därför att de har vägrat att samarbeta med kvinnliga präster. En av ledamöterna Ronald Jacobsson säger att om man inte kan tänka sig att arbeta med kvinnliga präster är man heller inte lämplig att vara präst i Svenska Kyrkan. Med andra ord: nu gör ni som vi säger, eller så får ni sparken.
Detta är en fråga som ältats miljoner gånger, känns det som. Men det är fortfarande lika aktuell. Istället för att diskutera ämbetsfrågan med teologiska argument så blev det en politisk fråga som framlades som en proposition av riksdagen, vilken klubbades igenom av kyrkomötet. Här ser vi ett av de stora problemen när staten kan inverka på kyrkan. Jag håller med f. Dag Sandahl som anser att vi bör ha en teologisk diskussion om ämbetet för att få denna fråga ur världen, det går inte att ändra på en sådan viktig fråga utan att ha kommit fram till resultatet genom en teologisk diskussion. Jag lyssnade på biskopsutfrågningen i Växjö stift där Dag Sandahl var kandidat och jag tyckte han svarade sunt kring denna fråga, vilket var den fråga som de kom att använda mot honom, vilket i och för sig inte var förvånande. Han var ju beredd att ändra uppfattning i frågan om någon lyckades övertyga honom rent teologiskt. Men det krävdes en teologisk argumentation för det och inte en regeringsproposition.
Frågan i Linköpings stift, om de tre prästerna, är ett resultat av att man inte har diskuterat frågan tillräckligt. Som det ser ut nu, är det då inte sunt att prästerna gör vad de anser vara Guds vilja, och inte politikernas? Nej tydligen inte. De får nog en ordentlig varning av domkapitlet.
Knappast är det Guds vilja att försöka hindra andra präster att förkunna evangelium? När har Jesus sagt någonting om att kvinnan ska tiga i församlingen? Det är faktiskt en viss skillnad mellan Jesus och Paulus. Jesus var Guds son, Paulus var en människa.
Självklart inte! Dock behöver man väl inte vara präst för att förkunna evangelium? Det skall alla kristna göra. Prästämbetet är något annat än att “bara” förkunna evangelium. Jesus valde bara män till att bli apostlar. Både kvinnor och män har exakt samma värde men det betyder inte att de har samma uppgifter.
För mig är det glädjande att se att Maria är på väg tillbaka in i Svenska Kyrkan. Finns det någon heligare människa som har följt Guds vilja mer än Maria? Nä, jag tror inte det. Man kan tjäna Gud utan att vara prästvigd.
För övrigt anser jag inte att Paulus brev bara är människoord.
Vänligen,
Kalle.
Men de har väl lovat att samverka med kvinnliga präster innan de prästvigdes ? Tar de tillbaks sitt löfte är det väl inte så konstigt om Domkap vill tala med dem-
”Enligt den av kyrkomötet beslutade kyrkoordningen gällande fr.o.m. 2000 fordras för att få behörighet att utöva uppdraget som präst att sökanden förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst, oavsett deras kön. Samma krav gäller för att få anställning som kyrkoherde.”
-NE.se
Prästerna kan ju mycket väl vara vigda innan 2000.
En av prästerna är född 1978. Om han prästvigdes före år 2000 var han alltså högst 21 år vid sin vigning, vilket inte är sannolikt.
Vidare är det inte rimligt att en tjänsteman av något slag av principiella skäl vägrar samarbeta med en kollega. Det är på denna nivå, frågan ska förstås idag.
När det nu gnälls över att man inte ska bli anställd som präst om man inte vill viga samkönade par: Vilken arbetsgivare anställer en person som redan på förhand bestämt sig för att inte utföra några av de arbetsuppgifter som föreläggs inom tjänsten?
Det i första hand en praktisk fråga, i andra hand en fråga om att ‘gilla läget’ och begripa hur Svenska kyrkan ser ut och fungerar idag – först i tredje hand rör det sig om teologi.
Tack för upplysningen, då är en av dessa sannolikt vigd efter 2000. Om han då i vid prästvigningen svarade ja på frågan om att arbeta med kvinnor, då ljög han, om han inte har kommit fram till sin övertygelse efter prästvigningen.
Det där med “gilla läget” och att teologin kommer i tredje hand, är rena dumheter. Teologin är det som skall forma den praktiska biten till och börja med. Teologin kommer alltid först.
Det är skillnad på att hindra någon från att utöva sitt ämbete, och en människas eget andaktsliv. Att utebli från mässor/avstå nattvardsgång hindrar inte någon från ämbetsutövning. Den enda som förlorar något i sammanhanget, är den avstående, som går miste om gemenskapen såväl som sakramentet. Celebranten hindras inte från något och förlorar inte något. Det är en annan sak om man genom t.ex. schemaläggning styr undan prästvigda kvinnor från sakramentsförvaltning, alltid schemalägger en man samtidigt för att försäkra sig om giltigheten osv – men detta är vad jag förstår inte fallet här? Arbetar de anmälda ens i samma församling som anmälarna?
Sedan undrar jag faktiskt om “att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med alla kollegor oavsett kön” verkligen innebär att man ska gå till nattvarden i varje given gudstjänst som råkar firas på arbetstid? Nådemedel förvandlas till kontrollmedel – och det är sakramentsskändning.
Problemet är ju att det ena efter det andra läggs på efterhand. Först talas om “två hedervärda ståndpunkter” i Svenska kyrkan. Sedan är det bara den ena som gäller. Nyss infördes homovigslar, trots att horder av präster tror att det är emot Guds ord att sammanviga homosexuella. Plötsligt ändras förutsättningarna och sådana vigslar ses som just “arbetsuppgifter som föreläggs inom tjänsten”. Varför ska den anklagas, som inte hänger med i alla svängar, medan vindflöjeln beundras och går fri?
Må Gud ge de anklagade Kristi sinne, så att de kan bära lidandet med bevarat hjärta.
Har Jesus vid något tillfälle godkännt mobbing? Mobbing är inget teologiskt problem, utan en arbetsrättslig och arbetsmiljöfråga.
Det är väldigt illa att domprosten utgår från att beskyllningarna är sanna. Ingen ska dömas ohörd och allt är inte svart och vitt. Att inte vilja tjänstgöra i mässan med en kvinnlig präst är inte mobbing från dessa prästers sida, däremot ska man behandla varandra med respekt och kunna samarbeta i annat.
I alla tider har det gått rykten om de hemska “kvinnoprästmotståndarna” och hur de mobbar och förstör. Ofta rena vandringssägner i stil med “du hörde väl om prästen som stänkte dopvatten på en alba som en kvinna burit?”. När man försökt få reda på tid och plats då detta hände är det ingen som vet säkert. Lögnen som vapen riktat mot medkristna. Blä!
“Mobbingen” kanske består i att ha en annan teologisk övertygelse som den mobbade inte kan fördra? Fast det kan så klart också vara några skitstövlar som inte kan uppföra sig.
Jag tror nog att den egentlige mobbingen går åt andra holdet. Att det är kvinnorna som är dem som vill åt männen här. Jag känner flera konservativa präster som känner sig mobbade i sin egen kyrka, eftersom dem inte är liberala nog. Det här stinker maktkamp, där kvinnorna vill åt dem som älskar Jesus och Guds ord mer änn människor. Dem känner sig hotade av at det fins nån som faktiskt tror på det dem Predikar.
Jag skulle aldrig ta emot natvard av nån Präst som inte var övertygad om dem kristna grundsannheterna. Om en präst inte vill leva ut missionsbefalningen, tror på Jesu uppståndelse, på Bibelns som Guds ord, på Jesus som enda vägen till Gud, på frälse genom nåd alena, på dem tio Guds bud, på synd som människans problem, på att helgelse är en del av det kristna livet, på dem dödas uppståndelse, på evigt liv, på en evig dom. Om en präst inte tror på den urkristna läran, ja då har hun eller han slutat att vara präst. Oansett om hun är anställd i en kyrka eller ej. En präst är en talmann för Gud, inte förr ett politiskt bestlut. En präst er en förvaltare av urkirkans budskap och inte vad kyrkomötet skulle hitta på av politiska korektheter.
I mina ögon har man slutat vara Präst om man inte vill lära ut allt vad han befallade oss. Om dem kvinnliga prästerna tillhör den liberala flöjen i kyrkan, ja då gör dem andra prästerna rätt i att inte ta emot nattvard från dem. Därför en liberal Präst representerar inte Gud. En liberal präst representerar motsatsen av Guds vilja. Han/hon representerar människors vilja. Det tragiska i svenska kyrkan är att troende blir utfrysta från sin egen kyrka, av människor som inte älskar Jesus.
Kalle,
“Teologin kommer alltid först.”
Nej, det gör den inte. Som sagt: Nr 3.
Kyrkan har ju inget som helst existensberättigande om vi plockar bort teologin. Möjligen som en social inrättning där man kan koppla av och sjunga lite mysiga sånger. Är ju visserligen inte långt dit som det ser ut.
Inger,
“Plötsligt ändras förutsättningarna”
Svenska kyrkan har en historia av att behandla dissidenter illa och fara fram som en ångvält över människors samveten. Detta är vedervärdigt och oförsvarligt.
Det framkallar en falsk martyrkättja i dessa överkörda och styr dem bort från Kristus och mot den egna äran. Denna kunskap lyser med fullständig frånvaro hos Svenska kyrkans ledning.
Och så sitter vi där vi sitter och får stå ut med inkompetenta präster som vägrar utföra just de uppgifter som föreläggs dem i tjänsten. Det duger inte att ha en samling andliga onanister som bara är intresserade av sig själva och läran och struntar i folkets andliga väl och ve.
Kalle,
Teologin ska inte plockas bort alls. När det går kommer den i första hand. I detta fall dock i tredje. Men kyrkan har också en fostrande uppgift där hon med fast hand och ibland med stränghet måste fostra sina funktionärer.
Det finns bland många unga prästaspiranter en felaktig tro på att en dröm (läs: självupplevd kallelse) är skäl nog för att man ska kunna bli präst. Så är inte fallet. Kyrkan avgör vem som är lämplig. Man måste vara funktionell i sin uppgift och tjänst.
Ett exempel från levande livet: Vi har de senaste åren sett flera kandidater få rött ljus av sina stift för att strax därefter upptas i en annan samfundsbildning under förevändning att det var ämbetsfrågan som var den avgörande punkten. I själva verket var många av dem funna olämpliga p g a social inkompetens, personlig och andlig omognad etc. Idag får man hoppas att det andra samfundet lyckas få dem att fungera i de prästerliga uppgifter som trots allt i många avseenden är just praktiska och att förstå vilket sammanhang man befinner sig i. Svenska kyrkan däremot har sett till att deras olämplighet inte kommer till skada för människor som kommer i Svenska kyrkans väg.
Med det sagt, samvetsfrihet bör råda – åtminstone för dem man en gång lovat detsamma.